Till Toppen
Post with Featured Image

Den svenska arvsrätten

Arvsrätten har sin bakgrund i ett samhälle bestående till största del av självägande bönder där jordbesittningen var av avgörande betydelse för en persons ekonomiska och sociala ställning. Det man därför ville skydda och bevara inom familjen och släkten var framförallt den fasta egendomen. Troligtvis betraktades den fasta egendomen som släktens gemensamma och den enskilda individens vilja var av underordnad betydelse. För att på ett effektivt sätt bevara jorden inom den egna släkten var det männen som i första hand fick ärva.

Från början ärvde inte en efterlevande make något från den avlidne, utan det var endast barnen som ärvde. Först på 1920-talet infördes arvsrätt för makar för de fall det inte fanns några gemensamma barn. Vid 1987 års reform av ärvdabalken fick efterlevande make rätt att ärva före gemensamma barn. Motiven till ändringen var att bröstarvingars tidigare behov av att få ut arvet omedelbart för att trygga deras ekonomiska ställning inte längre gällde i samma utsträckning som förut, utan de flesta arvingar hade redan flyttat hemifrån och kunde försörja sig själva. För de som fortfarande var barn när en förälder avled fanns barnpension och försäkringar som kunde trygga barnens grundförsörjning. Det ansågs istället viktigare att skydda den efterlevande makens ekonomiska ställning eftersom denne ofta fick flytta från bostaden och avstå från möbler och andra tillhörigheter, alternativt skaffa fram kontanter för att kunna lösa ut barnen. Det ansågs dock inte att efterlevande make skulle få ärva även före särkullbarn eftersom att det inte finns samma känslomässiga band mellan en efterlevande make och särkullbarn som det till gemensamma barn. Dessutom bedömdes det finnas en risk att den efterlevande maken skulle förbruka särkullbarnens arv och att det därmed inte skulle finnas något kvar för dessa barn att ärva efter sin förälder.

Den legala arvsordningen

När en person avlider kan dennes kvarlåtenskap fördelas antingen genom arv eller testamente. Finns ett testamente fördelas kvarlåtenskapen utifrån testamentet som är den avlidnes egen vilja, finns dock inget testamente fördelas kvarlåtenskapen enligt den arvsordningen som lagen förordnar. Bröstarvingar har alltid rätt till en del av arvlåtarens kvarlåtenskap, nämligen laglotten som är hälften av arvslotten och den delen kan således inte testamenteras bort. Lagen delar in släktingarna i tre olika arvsklasser, där den närmsta släkten ärver före de mer avlägsna släktingarna. Först när det inte finns någon i den första arvsklassen går arvet över till nästa arvsklass. För att fördelningen av arvet ska vara rättvist ska varje gren inom en arvsklass ta lika stor del av arvet. Skulle det inte finnas någon arvinge i någon av de tre arvsklasserna tillfaller kvarlåtenskapen Allmänna arvsfonden.

I den första arvsklassen finns arvlåtarens avkomlingar som brukar kallas bröstarvingar. Dessa är den avlidnes barn, barnbarn, barnbarnsbarn osv. Har inte den avlidne några bröstarvingar går arvet över till den andra arvsklassen som består av arvlåtarens föräldrar och deras avkomlingar, vilka är arvlåtarens syskon, syskonbarn osv. Finns det inte några arvingar i första eller andra arvsklassen går arvet över till den tredje och sista arvsklassen. I den arvsklassen finns far- och morföräldrar och deras barn, dvs. mostrar, fastrar, morbröder och farbröder till den avlidne. Kusiner ärver inte varandra.

Det som sagts ovan om den legala arvsordningen gäller endast om det inte finns någon efterlevande make. Var den avlidne gift vid sin bortgång gäller istället att den efterlevande maken ärver först. Särkullbarn har dock rätt att få ut sitt arv direkt. Finns det arvingar i första eller andra arvsklassen har dessa rätt till efterarv när den efterlevande maken avlidit och den efterlevande maken ärver således endast med fri förfoganderätt. Finns det inga efterarvingar ärver istället den efterlevande maken med full äganderätt och har då rätt att även testamentera bort arvet. Sambor ärver inte varandra och det krävs därför ett testamente för att efterlevande sambo ska få ärva.

Boutredningen och bouppteckningen

När en person avlider tar den avlidnes dödsbo över äganderätten till dennes egendom. Dödsboet företräds av dödsbodelägarna, vilka är efterlevande make eller sambo, arvingar och universella testamentstagare. De ska tillsammans förvalta den avlidnes egendom under boets utredning. Kan delägarna inte komma överens eller av någon annan anledning inte vill förvalta egendomen kan de hos rätten begära att en boutredningsman tar över ansvaret för förvaltningen. Dödsbodelägare eller boutredningsmannen ska sedan utse två förrättningsmän som ska göra bouppteckningen. För att kunna göra bouppteckningen behöver man utreda vilka tillgångar och skulder den avlidne hade och det är normalt dödsbodelägarna som ska tillhandahålla den informationen. Vid bouppteckningsförrättningen träffas dödsbodelägarna och går igenom den avlidnes tillgångar och skulder som utmynnar i en bouppteckningshandling. Om inte särskild orsak föreligger ska bouppteckningen upprättas inom tre månader från dödsfallet och efter upprättandet inom en månad ges in till Skatteverket för registrering.

Bodelningen

Om en person avlider och efterlämnar en make behöver oftast ingen bodelning göras eftersom den efterlevande maken har rätt att överta all egendom på grund av giftorätt och arvsrätt. Finns dock särkullbarn eller testamentstagare behöver bodelning göras eftersom dessa ärver före den efterlevande maken. Om bodelning behöver göras ska den förrättas av den efterlevande maken samt den avlidnes arvingar och universella testamentstagare. Makars tillgångar kan bestå antingen av giftorättsgods eller enskild egendom, men huvudregeln är att egendomen är giftorättsgods. För att egendomen ska anses vara enskild egendom krävs att det bestämts i ett äktenskapsförord mellan makarna eller att en make har förvärvat tillgångar med villkoret att det skulle vara mottagarens enskilda egendom. I bodelningen ska endast makarnas giftorättsgods ingå. En bodelning består dels av en andelsberäkning där man fastställer hur stort värde vardera maken ska erhålla, dels en lottläggning där man bestämmer vilka tillgångar som vardera maken ska få. Vid bodelning i anledning av ena makens död är det dödsboet som representerar den avlidne maken. Vid andelsberäkningen ska från makarnas giftorättsgods vardera makes skulder avräknas från samma makes tillgångar och efter det ska det som återstår läggas samman och sedan delas lika mellan makarna. Nästa steg är lottläggningen och varje make har rätt att på sin lott i första hand få sin egendom eller den del av denna som den maken önskar. En bodelning avslutas med upprättande av ett bodelningsavtal som undertecknas av den efterlevande maken och dödsbodelägarna. En efterlevande sambo har rätt till bodelning där hälften av den bostad och det bohag som förvärvats för gemensam användning ska tillskiftas efterlevande sambo.

Arvskiftet

Efter bodelningen behöver ett arvskifte göras som förrättas av arvingar och testamentstagare. Finns det en efterlevande make och ingen testamentstagare eller något särkullbarn behöver dock inget arvskifte göras utan den efterlevande maken kan direkt tillträda egendomen på grund av sin arvsrätt. Finns det ett giltigt testamente ska de föremål eller belopp som där nämns lämnas ut innan dödsboet skiftas mellan dödsbodelägarna. Efter det ska dödsbodelägarna fördela dödsboets tillgångar mellan sig och här är det valfritt hur de vill dela upp tillgångarna. Det är dock vanligast att alla vill ha så mycket som de enligt lag har rätt till, vilket innebär att det legala arvssystemet tillämpas och att man har rätt till lika stor del av arvet. När man kommit överens om hur kvarlåtenskapen ska fördelas ska ett arvskiftesavtal undertecknas av dödsbodelägarna. Kan inte dödsbodelägarna komma överens om fördelningen ska rätten på en delägares begäran förordna om en skiftesman som ansvarar för arvskiftet. Dödsboet upplöses när dödsbodelägarna gör ett arvskifte.

Josefine Rosén. Praktikant på advokatfirman Juristdomänen